År 1928 hade Aneby samhälle 600 invånare, inte mycket om man jämför med de städer som då hade konserthus, Stockholm och Göteborg. Planer på en ”profan” samlingslokal i Aneby, med varken religiös eller nykterhetsbakgrund, dök upp i mitten av 1920-talet. Tanken väcktes sedan man erhållit en donation till anläggande av ett parkområde längs Svartån, nuvarande Svartåparken. Ganska snart efter anläggandet av parken började några ledande profiler i Aneby diskutera byggandet av en ”Parksal” i Svartåparken och 1928 hade man kommit så långt att en ”Parksalsförening” bildades genom andelsteckning. Den färgstarke Malte Liewen Stierngranat fick uppdraget att skissa på en byggnad och det är till stor del hans förtjänst att Konserthuset ser ut som det gör. Troligen är det också tack vare Stierngranat som huset fortfarande finns. Om man byggt en mer oansenlig träkåk, typ godtemplarhus, hade den säkert varit riven vid det här laget. Huset har haft svåra förfallsperioder genom åren och det hade näppeligen undgått rivning om det inte varit en så anslående, bastant och på sitt sätt storslagen byggnad.

Stierngranats skisser blev underlag för byggnadsritningar som utfördes av den smått legendariske stadsarkitekten i Tranås, Johannes ”Jocke” Dahl. Han var vid den tiden också flitigt verksam med kyrkorenoveringar. Årsskiftet 1928 – 29 stod huset färdigt. Det har, ganska träffande, beskrivits som ”en hybrid mellan ett grekiskt tempel och en svensk fabrikslänga”. Byggkostnaden blev över 30.000 kronor vilket motsvarar 6 – 8 miljoner i dagens penningvärde. Det blev dyrare än beräknat och Parksalsföreningen fick redan från start bekymmer med ekonomin.

Parksalsföreningen drev det flitigt utnyttjade Konserthuset i drygt 30 år. Biografverksamhet har under hela tiden funnits med i bilden och bidragit till husets ekonomi. Trots detta var ekonomin ett ständigt bekymmer och 1960 inleddes en procedur där Aneby Industrier (Aneby-Hus), genom ägaren Erling Skacke, övertog huset genom inköp av de andelar som fortfarande ägdes av de ursprungliga initiativtagarna.

Efter övertagandet 1965 rustades huset upp en hel del, en bättre biografutrustning skaffades från en Stockholmsbiograf och Konserthuset upplevde en tid av uppryckning på många sätt. Aneby Industrier ägde huset fram till 1974 när man i samband med en större markförsäljning till kommunen lät Konserthuset följa med i affären. Erling Skacke tyckte att företaget nu gjort
sitt, samlingslokalen är i första hand en kommunal angelägenhet. I samband med överlåtelsen bjöd bolaget på en konsert med Zarah Leander, något som de som hade förmånen att närvara aldrig glömmer. Den åldrande divan bjöd på lysande artisteri.

Efter kommunens övertagande inleddes tyvärr en ny period av eftersatt underhåll och förfall för Konserthuset. Konserthuset blev en politisk fråga för kommunen och turerna blev många. 1991 bildades, efter viss vånda, Konserthusföreningen för att driva konserthusfrågan mot en god lösning. Inriktningen var att få bidrag från Boverket för en total renovering. Enligt rådande lagstiftning måste huset ägas och drivas ideellt för att få renoveringsbidrag. Sedan kommunen skänkt huset till föreningen erhöll så småningom föreningen 1,5 milj. från Boverket. Kommunen och föreningen sköt till ungefär lika mycket. Renoveringsarbetet sattes igång i september 1991 och i april 1992 kunde Konserthuset återinvigas i sitt nya skick, i huvudsak som det ser ut i dag.

Under hösten 2012 beslutade Aneby Konserthusförening att återlämna huset till Aneby Kommun. Fr.o.m. den 1 Januari 2013 äger kommunen fastigheten och föreningen bedriver verksamhet i huset, ex. biografen.

Underlaget till ovanstående artikel är hämtat ur Göran Engströms bok ”Aneby Konserthus – historien om ett kulturhus”. Där finns mycket mer att läsa för den som är intresserad av Konserthuset i Aneby och dess historia.

Aneby 2005-12-12, skrivet av Erik Hallström
Reviderat 2013-01-03, av Jimmy Engelbrekt